Pappa - - - -, mamma - - - -, stackars lilla barn.

Det sociala arvet (del 1). Sen jag flyttade till Umeå har jag blivit en bättre människa. Eller? Jag tränar, trummar, jag dansar folkdans och jag konsumerat kultur på ollika vis. Efteråt känner jag mig duktig och glad. Och jag konstaterar att det måste vara det sociala arvet som klappar mig på huvudet. Det sociala arvet jobbar på helfart i dagarna. Det är MADE-festival den här veckan och jag ämnar vältra mig i finkultur. Samtidigt är mitt gymkort på upphällningen och jag känner att jag måste utnyttja det till fullo innan det går ut och semestern tar vid.

Lite bakgrundsinformation kan vara på sin plats för de opålästa:
Konstnär + folkdansare + friskis = Cleos mamma.
Kompositör + fotograf + svettis = Cleos pappa.
Nu är mina föräldrar (en aning) mer mångbottnade än så men jag tror ni fattar.

Egentligen är det väl inte så mycket att beklaga sig över. Jag är ganska nöjd med mitt sociala arv. Mina föräldrar hade lika gärna kunnat vara frikyrkliga, spelmissbrukande nynazister eller någon annan skrämmande kombination. Jag är glad att det sociala arvet inte dunkar mig i ryggen när jag lägger mina sista slantar i kollekten, eller satsar dem på en stackars häst som heter något som omöjligt kan vara ett namn. Då känns det betydligt hälsosammare att investera dem i ett medlemskap i Folkdansringen. Men så kan man ju också räkna ut vart den åsikten kommer ifrån...