Lämna mig i fred.

För tillfället orkar jag inte med något socialt liv ö-v-e-r h-u-v-u-d t-a-g-e-t. Jag jobbar en hel del och när jag är ledig vill jag bara sitta på mitt rum och sy/klippa-klistra/läsa/måla alternativt hänga med mina växter. Förr eller senare kommer jag att återgå till att vara vanliga Cleo igen. Tills dess får ni klara er utan mig.

PS. Jag mår inte dåligt och jag är inte arg. Jag har bara fått lite för mycket av det goda.DS
Mitt rum – min borg (vid 22-tiden på kvällen)

Vi er røde vi er hvide.

Jag göder mitt maligna melanom. När jag gick ut i landet var klockan nio. När jag kom in i svalkan hade klockan blivit tre och ryggen röd.

Men allt är i jorden och med det menar jag broccoli, rödkål, kålrot, ruccola, selleri, potatis, mangold, rödbeta, dill, persilja, koriander, squash, tomat, physalis, basilika, trädtomat och chili. Hade velat ha ett dubbelt så stort land men det fanns varken tid eller fysik till att gräva. Fortsättning lär följa på detta rafflande tema, som med största sannolikhet bara intresserar mig själv. Men det är ju det bloggande går ut på, att vara kändis i sitt eget liv. Och allt som en kändis gör är intressant.



Nu ska kändisen packa väskan och ge sig ut på vägarna!

Lappars vara eller icke vara.

Jag håller på att förvandlas till en sur lapptant. Ingen vill sätta upp sura lappar (utom möjligtvis de som gjort det till en livsstil). Ingen vill vara en surtant. Men surtanter finns faktiskt av en anledning (att det inte finns några surgubbar beror på att gubbar styr världen och gubbar har bestämt att gubbar får gnälla utan att det kallas för gnäll (så har djuren betett sig ända sedan stenåldern, om någon undrade över de vetenskapliga argumenten)).

Men ibland behövs lappar. Till exempel när man bor i ett kollektiv som är utrustat med en diskmaskin som inte tömmer sig själv. Och diskbänken blir full och inget står där det ska och Cleo tömmer diskmaskinen igen. Fast hon inte borde för att sjukgymnasten avrått ifrån lyft. Då förvandlas Cleo till surtanten med lappen som enda vapen. Egentligen är det inte en surlapp lika mycket som en jag-vill-ha-cred-för-det-jag-gör-lapp. Jag förstår om den kan sticka i ögat men vad är alternativet? Jag vill ha bra råd i konflikthantering och en tom diskbänk!

För övrig vill jag bara säga att:
Jag gillar att börja meningar med Men (och det får man).
Jag gillar att använda utropstecken (och det gör jag)!
Jag tycker parenteser kan vara roliga (men oftast är de jobbiga).

PS. Det är INTE bara jag som tömmer diskmaskinen, men jag tömmer den betydligt oftare än va sjätte gång! DS.

Den sociala kompetensens mörka baksida.

Det finns gränser för hur social en människa orkar vara och jag uppnådde just min gräns. Fyra dagar av festival följt av folkkök och vernissagesöndag. I en stad av Umeås storlek, där man springer in i folk man känner hela tiden (med betoning på hela tiden). Kultur står mig upp i halsen och nu vill jag bara göra något hjärndött. Dessvärre är jag inte särskilt road av hockeykväll och andra hjärndöda förströelser. Hade jag varit det hade lösningen på mina problem varit självklar. Jag hade joinat Erikas och Richards bakishäng i soffan och stirrat stint in i TVn med ena handen i chipspåsen.

I morgon är det manifestation i Vännäs, mot trakasserierna av de irakiska flyktingfamiljerna. Jag har sällan känt mig så motiverad att delta i en manifestation. Jag har sällan skämts så mycket över att vara svensk.

Pelargoner

Är det ett tecken på att man håller på att bli gammal när flera av ens vänner samlar på pelargoner. Eller är det ett tecken på att jag håller på att bli gammal när jag blir lyrisk över det faktum att en av mina pelargonkompisar tagit med sig ett skott hem som present från Sicilien. Jag har, i dagsläget, bara en sorts pelargon i mitt fönster. Men om sicilienskottet tar sig oskatt från Stockholm till Umeå har jag två. Och då är ju även jag, officiellt, en samlare.

Pappa - - - -, mamma - - - -, stackars lilla barn.

Det sociala arvet (del 1). Sen jag flyttade till Umeå har jag blivit en bättre människa. Eller? Jag tränar, trummar, jag dansar folkdans och jag konsumerat kultur på ollika vis. Efteråt känner jag mig duktig och glad. Och jag konstaterar att det måste vara det sociala arvet som klappar mig på huvudet. Det sociala arvet jobbar på helfart i dagarna. Det är MADE-festival den här veckan och jag ämnar vältra mig i finkultur. Samtidigt är mitt gymkort på upphällningen och jag känner att jag måste utnyttja det till fullo innan det går ut och semestern tar vid.

Lite bakgrundsinformation kan vara på sin plats för de opålästa:
Konstnär + folkdansare + friskis = Cleos mamma.
Kompositör + fotograf + svettis = Cleos pappa.
Nu är mina föräldrar (en aning) mer mångbottnade än så men jag tror ni fattar.

Egentligen är det väl inte så mycket att beklaga sig över. Jag är ganska nöjd med mitt sociala arv. Mina föräldrar hade lika gärna kunnat vara frikyrkliga, spelmissbrukande nynazister eller någon annan skrämmande kombination. Jag är glad att det sociala arvet inte dunkar mig i ryggen när jag lägger mina sista slantar i kollekten, eller satsar dem på en stackars häst som heter något som omöjligt kan vara ett namn. Då känns det betydligt hälsosammare att investera dem i ett medlemskap i Folkdansringen. Men så kan man ju också räkna ut vart den åsikten kommer ifrån...

Hatkärlek.

Skulle jag lista de 5 vackraste platser jag varit på skulle nog samtliga vara i något slags berg. Jag älskar att vara i bergen, problemet är tillgängligheten. Jag hatar att klättra uppför. Det är så jobbigt att jag blir arg på berget och vill misshandla det.

När jag gick i skolan var min enda motivation att delta på idrotten att jag skulle få kondition nog att röja och slåss på punkspelningar. Nu skulle jag kunna använda mig av bergsbestigning för att motivera mig att ta mig till IKSU. Bor man i Norrland så måste man ju hänga i fjällen och då kan det ju vara rätt skönt att vara på bra humör. Tur att det finns alpine-program på gymmaskinerna så jag vet vad jag ska göra med min dag!



Så lycklig men ändå så arg!