Den sociala kompetensens mörka baksida.

Det finns gränser för hur social en människa orkar vara och jag uppnådde just min gräns. Fyra dagar av festival följt av folkkök och vernissagesöndag. I en stad av Umeås storlek, där man springer in i folk man känner hela tiden (med betoning på hela tiden). Kultur står mig upp i halsen och nu vill jag bara göra något hjärndött. Dessvärre är jag inte särskilt road av hockeykväll och andra hjärndöda förströelser. Hade jag varit det hade lösningen på mina problem varit självklar. Jag hade joinat Erikas och Richards bakishäng i soffan och stirrat stint in i TVn med ena handen i chipspåsen.

I morgon är det manifestation i Vännäs, mot trakasserierna av de irakiska flyktingfamiljerna. Jag har sällan känt mig så motiverad att delta i en manifestation. Jag har sällan skämts så mycket över att vara svensk.